Att fira jul ensam…

Linda 22 december 2015

Nu när julen nästan är här kom jag att tänka på förra julen. Jag är barnsligt förtjust i allt det som har med jul att göra, särskilt paketen. Mina föräldrar har försökt ta bort det där med paket och nog kan man dra ner ordentligt. Men visst är det något speciellt både med att få men framförallt att ge paket? Det är så roligt att få överraska någon annan och att längta själv och att gissa rim…

Som ni vet har jag ju liten tant som jag är kontaktperson åt. Tidigare såg hennes exman till henne då och då, men sedan han plötsligt dog förra hösten så har hon bara mig, sin lilla katt och så hemtjänsten förstås som tittar förbi som hastigast, ny personal varje gång.

Så förra året, när julen stod för dörren blev hon mer och mer orolig, för hur skulle det bli i år när hon var helt själv? Samtidigt ville hon inte vara någon annanstans. Jag försökte förtvivlat få med henne till mitt eget julfirande, men det tokvägrade hon. Hon skulle fira jul hemma hos sig sådär som hon alltid hade gjort även om det innebar att hon fick sitta ensam. Bara hon fick hjälp med att göra lite julfint där hemma och med att få upp granen så var hon nöjd. Sen kunde julen börja.

Granen ja, problemet var att hemtjänsten råkat slarva bort underdelen till plastgranen så nu stod vi utan gran. Som tur var hittade mamma en ny plastgran på Pingstkyrkans sekondhand så det löste sig. Men så var det, det där med tiden. Hur får man den att räcka till egentligen? Jag hade ju också ett eget julfirande att ordna inför och dessutom både kursavslutning och jobbsaker som måste hinnas med innan jag åkte till Indien direkt efter julhelgen. Tiden skulle helt enkelt inte räcka till för att både sätta upp en julgran hemma hos oss och hos min tant. Jag och barnen bestämde oss för att hjälpa tanten istället. Det skulle ju ändå finnas julgran hos barnens pappa.

Så kvällen innan julafton åker vi dit. Vi har med oss paket, pyssel, en ny gran och en massa mat. Jag jobbade några år på hemtjänsten och ibland är det svårt att förstå hur lite vissa har att leva av. Jag vet flera som lever på knappa 100 - 200 kr i veckan och då ska det räcka till mat, mediciner, städsaker och allt det där som vi tar förgivet. Allt det som bara finns i ett hem men som nu faktiskt inte gör det. Därför hade jag köpt två överfulla påsar med julmat och andra gottigheter. En till henne och en till hennes granne som har det lika tufft ekonomiskt.

Och sen hade vi en lilljulafton, barnen min tant och jag. Vi pyntade, klädde granen, skrålade till julmusik och spritsade pepparkakor. Vi var tillsammans och min tant sa om och om igen;
- Åh, vad jag är glad att ni är här.

Nu sådär ett år senare när jag tänker tillbaka på förra året, känner jag att det var just där och då som det blev jul på riktigt för mig också. Jag hade förstås en jättefin stund med min familj och släkt dagen efter också, men det är så roligt att dela den med någon som faktiskt uppskattar den och inte tar det förgivet. Och jag tänker på alla dem som kommer att sitta ensamma över jul i år också. Det är faktiskt så många fler än vad man tror. För några år sedan jobbade jag juldagen på hemtjänsten och av 10 gamla som jag åkte hem till, var det en som fått besök på julafton. Kanske var det självvalt, fast jag tror inte det. Och jag önskar av hela mitt hjärta att det kan bli jul för fler i år…