Blåsa på tungan...

Linda 28 mars 2017

I de två tidigare inläggen pratade vi om att vara lycklig och vi började jobba med en teknik i meditationen för att kunna hantera när livet inte är perfekt som när vi tampas med orosklumpar i hjärtat eller när vi känner oss ledsna till exempel. Lättast är att börja med konkreta kroppsförnimmelser.

Vad händer till exempel när vi får en förkylningsblåsa på tungan? Jag menar, vem har inte någon gång helt plötsligt upplevt att något stort, svidande och irriterande flyttat in i munnen? Något gigantiskt… Det känns som om vi bär på hela Globen, men om vi sedan försöker kolla i spegeln för att se vad för hemskt som måste ha drabbat oss, ser vi endast en liten ynklig prick på tungan och då är det ändå en spegel med 10 gångers förstoring…

Men inte nog med att blåsan känns så mycket större än vad den verkligen är, dessutom gör den sig påmind hela tiden! Den svider när vi pratar, äter eller så fort vi rör munnen. Och hur vi än försöker kan vi inte sluta tänka på den. Jag menar vem påverkas inte av en gigantisk blåsa på tungan som svider och stör dagarna i ända? Så vi reagerar på den antingen genom att försöka ta bort den (jag provade en gång som barn att helt enkelt klippa bort den något som bara gjorde allt värre så prova inte det där hemma…) eller så försöker vi ”fixa till den”. Kanske finns det något undergörande mirakelmedel på Apoteket som kan rädda oss från detta? Kanske försöker vi undvika att blåsan ska göra sig påmind genom att inte äta sådant som svider lite extra typ apelsin och tomat? Allt för att slippa känna smärta och obehag.

Det är då som alla katastroftankarna kommer. Tänk om det inte bara är en ”vanlig” förkylningsblåsa utan att vi håller på att få influensan eller kan det vara första tecknet på muncancer? När vi håller på såhär har vi helt kidnappats av blåsan på tungan. Det är som om vi har blivit den och inom ACT kallar man det för fusion.   

Nu är ju det här ett kanske lite löjligt exempel men grejen är den att vi gör på exakt samma sätt när vi upplever stress, oro, ledsenhet eller något annat jobbigt som vi inte vill känna. Vi förstorar det, vi kan inte sluta tänka på det, vi reagerar på det och kanske får vi även en massa katastroftankar. För tänk om jag kommer behöva ha det så här för alltid…

Vad skulle hända om vi istället bara kunde stanna kvar i känslan precis som det är just nu, veta om vad som händer i oss och bara tillåta det att vara så utan att vi kidnappas av det? Vi vet om att vi är oroliga, ledsna eller har en förkylningsblåsa på tungan. Vi uppmärksammar vad som händer i kroppen. Ser om det väcker några tankar eller känslor. Bara andas genom det. Ger det space och bara tillåter oss att känna det vi känner istället för att försöka bekämpa det, ta bort det eller fly från det. Då skulle det bli mycket lättare att hantera oavsett vad vi upplever och vi skulle ha lättare att leva med det utan att det tar över våra liv. Och det är precis det här som vi övar på i de olika yogarörelserna eller i ACTis-meditationen.

Så nästa gång vi får en blåsa på tungan ska vi påminna oss om detta, det är extremt oskönt medan det pågår men var bara kvar i det för det kommer gå över;)