Första gången...

16 april 2015
Yogablogg

Första gången jag provade yoga var som att hitta hem. Jag har alltid varit intresserad av filosofi, psykologi, religion och andlighet och även tränat allt mellan himmel och jord. Den här gången hade jag följt med en kompis för att testa yoga, bara på skoj. Jag blev förälskad, helt plötsligt var det som om allt föll på plats. Yogan gav mig inte bara en stark och rörlig kropp utan jag kom även till ro i mitt inre. Eller som jag brukar säga, jag hittade lugnet i hjärtat.

På den tiden höll jag på med ekonomi/marknadsföring och jag befann mig i en ganska hård och krävande miljö där jag inte alls trivdes, varken med hur jag behövde leva mitt liv för att överleva eller med den person jag kom att vara för att passa in. Men då jag fortsatte med yogan började jag märka hur mycket bättre jag kunde förhålla mig till stressen och pressen omkring mig. Hur den där kalla orosklumpen som jag ständigt bar i hjärtat löstes upp och hur det stela och onda i ryggen plötsligt försvann. Och ändå var allt omkring mig detsamma, skillnaden var att jag kunde förhålla mig till det på ett annat sätt så att det inte längre påverkade mig så negativt.

Nu kan man ju tro att allt bara var elände omkring mig. Men det konstiga var att det gick ju väldigt bra utåt sett. Problemet var att jag själv liksom inte hittade någon mening i det jag gjorde. Jag tänkte alltid att det skulle bli bättre sen, när det här projektet tog slut, efter sommaren sen när det här nya skulle börja, hela tiden sen. Men tillslut kände jag att det blev det ju inte utan jag levde mitt liv i väntan…

Men kanske viktigast av allt som yogan hjälpte mig med var att jag började värdesätta mig själv. Jag började fråga mig själv vem jag ville vara och hur jag ville leva mitt liv. Tidigare levde jag liksom bara på och gjorde allt det där som förväntades av mig. Men efter en stark dröm som kom tillbaka natt efter natt, såg jag mig själv ligga på dödsbädden och se tillbaka på mitt liv och inse att jag hade ju levt ett liv som alla andra ville att jag skulle leva men missat det som var viktigt för mig. Och nu var det för sent...

Så här i efterhand förstår jag att jag gick igenom en livskris där i tjugoårsåldern och det sista som fick mig att ta steget och lägga mitt gamla liv bakom mig, var att jag fick sjukdomssymptom som läkaren sa berodde på stress. Det är ju lite sorgligt att det ska behöva gå så långt, men först då förstod jag att jag måste ta det här på allvar och det var då som jag valde ett nytt sätt att leva.

Medan jag funderade på vad jag skulle göra istället, kom samma känsla tillbaka som den jag känt efter någon av de första yogalektionerna. Och jag mindes hur jag tänkte att om jag bara kunde få dela med mig av detta så att andra kanske också kunde få hjälp av yogan precis som jag, så skulle jag äntligen hitta den där känslan av mening som jag sökte. Så jag kastade mig ut i detta spännande nya och åkte runt bla till Indien, Thailand, USA och här i Sverige förstås, för att lära mig mer om yoga, mindfulness och stresshantering. Och det härliga är att man blir ju aldrig färdiglärd, det nya tar ju aldrig slut så jag fortsätter utbilda mig även nu sådär ca 20 år senare.

Uppfylld av allt det nya försöker jag lugna min oroliga pappa som undrar vad det ska bli av mig, med att ”pappa, pappa jag ska ju bli yogalärare!” För min pappa är det viktigt med att leva i ordnade former och ha ett ”riktigt jobb” mm. Det tog många år innan han slutade fråga vad jag skulle bli sen.

Idag har jag undervisat yoga i ca 15 år och jag har även uppfyllt en annan dröm som jag har, att driva ett yogacenter och en ekologisk butik. Och visst är det stressigt ibland och visst händer det att jag undrar om jag valt rätt, särskilt när det varit lite motigt en längre tid. Men jag kommer alltid fram till samma svar. Jag hade verkligen ångrat mig om jag inte vågat försöka. Och yogan är med mig, varje dag. Så även om livet kan kännas alldeles utstakat, som om det måste vara på ett visst sätt, tror jag verkligen att de flesta av oss kan välja i varje stund vem vi vill vara och hur vi vill leva våra liv. För visst ligger det väl någonting i det som Ulrik Munther sjunger ”Jag vill leva ett liv värt att dö för…”