Hans exfru har gått på yoga hos mig…

5 maj 2015

En eftermiddag när jag har en massa hungriga barn hemma, står jag och steker pannkakor. Plötsligt ringer det på dörren. Jag ska strax bege mig ner till centret och hålla yogaklasser och är lite i farten. Först trodde jag att det var en försäljare, men det visade sig vara min nya granne som snart kommer flytta in till lägenheten bredvid.

Jag hälsar honom välkommen och hoppas att han ska trivas hos oss i huset. Han berättar i sin tur att hans exfru har gått på yoga hos mig och att han endast hört gott om detta. Det är ju roligt att höra, men varför känns samtalet lite konstlat? Kanske är det sättet han ”går på” medan han pratar? Jag kommer på mig själv att undra vad han egentligen vill…

Så kommer det. Han vill ha mitt godkännande för att bygga en gigantisk altan över hela gräsmattan. Styrelsen har godkänt detta om alla grannar tycker det är okej och tydligen är det bara mitt ja som saknas. Grejen är den att huset som vi bor i har fyra lägenheter, två på nedre botten med varsin liten tillhörande tomt och två på våningen ovanför med balkong. Både jag och grannen bor alltså på markplan och hans nya altan kommer försämra värdet på min uteplats och mitt boende. Jag som precis står i färd med att sälja.

Nu har jag hamnat i en situation där jag å ena sidan inte vill stöta mig med min nya granne samtidigt vill jag inte försämra mina chanser till en hygglig försäljning. När jag kommer till yogan den eftermiddagen, bär jag med mig dubbla känslor. Först efter kvällens andra pass, under meditationen, faller allt på plats. Istället för att tokvägra bestämmer jag mig för att skicka ett mejl, där jag beklagar att jag tyvärr måste göra honom besviken. Jag förklarar att jag inte kan ta det beslutet, då jag ska flytta snart. Det är bättre att han tar det med de nya framtida ägarna. Reaktionen låter inte vänta på sig och jag får ett långt och upprört mejl tillbaka, där han i korta drag inte alls är nöjd med mitt beslut.

Jag går minst sagt och våndas över hur det ska bli när den nya grannen väl flyttar in. En dag ringer det på dörren och där står han igen och är på ett strålande humör. Efter många hjärtliga kramar, visar han mig runt i hans nya lägenhet och berättar om väggar som ska rivas, kakel bytas och nya väggar och skåp som ska upp. Hör och häpna, han har dessutom tänkt om gällande altanen!? Efter mångamånga samtal till styrelsens ordförande gick planerna inte igenom och altanen ska inte byggas.

Visst kan man vara lite orolig ibland. Hur ofta ställs vi inte inför en situation med dubbla känslor? Vad ska man välja, att hålla sig väl med andra eller vara sann mot sig själv? Jag ler åt mig själv när jag tänker på min nya granne. Kan det vara så att det oförutsägbara är själva kalaset i livet?