Leva livet fisljummet…

29 september 2015

Han står framför mig, solbränd, rufsigt hår och blå ögon med stjärnor i. Vi har pratat om det här så många gånger och då varit helt överens om att vi båda vill njuta av livet och känna att vi lever. Att vi båda tycker så mycket om varandra. Ändå står han nu här, återhållsam och lite avvaktande. Som om han håller alla känslorna tillbaka. Varför då? Nu när vi faktiskt har chansen. Jag som har väntat så…

Ganska ofta träffar jag dem som lever livet ”lite lagom”. Nästan som om det vore fisljummet, inte för bra, inte för dåligt utan någonstans där mittemellan. Jag förstår inte riktigt det där för jag vill känna att jag lever. Är jag glad, bubblar glädjen i mitt bröst som tusen lekfulla lyckobubblor. Tycker jag om någon, svämmar mitt hjärta över av kärlek. Och när livet går mig emot så gör det ont i själen. Ändå vill jag känna allt det där, utan att behöva fundera på vad andra ska tycka, om jag borde hålla mig tillbaka, inte verka för på eller kanske skydda mig själv från besvikelser redan innan de har hänt. Många pratar med mig om att de inte känner så mycket längre. Inte för någon eller något. Livet har liksom blivit lite blasé. Men det är först när vi vågar chansa, gå ”all in” och sluta ”safa” som vi också kan vinna. Vi kan inte få någonting utan att ge. Utan att öppna oss för varandra och för stunden som är nu.  

Jag ser honom stå där i solen och jag undrar hur länge jag kommer kunna vänta. För varje gång mitt hjärta inte blir mött så är det som om något dör inom mig. Något som annars skulle kunna växa sig så starkt. Och jag kan inte annat än hoppas. Hoppas att han också en dag vågar kasta sig ut och börja leva livet utan skyddsnät eller blir det kanske så att jag börjar leva livet utan denna ”fisiga” väntan…