Livet bara händer utan att vi riktigt är där…

Linda 4 september 2016

Ofta pratar man om att man ska vara närvarade i nuet för att stunden blir så mycket större då och livet rikare osv. Och det kan ju låta hur lätt som helst, men alla som prövat vet ju hur otroligt svårt det kan vara och hur lätt det är att fastna i sina tankar…

Det är som om vi går omkring som levande huvudfotingar (ni vet de där barnteckningarna med ett stort huvud och bara några små stumpar till armar och ben). Som om vi vore stora intellekt där kroppen liksom bara hänger på som ett bihang. Ända tills den går sönder eller blir sjuk vill säga. Då upptäcker vi helt plötsligt att vi har en kropp också och inget känns viktigare än att den ska bli hel och må bra igen.

Grejen med att vara huvudfoting är att vi då snarare tänker på livet istället för att faktiskt uppleva det. Som om vi levde livet lite på distans, vi är där men ändå inte som någon som kommer på besök ibland. Så när vi får en stor varm kram av en liten, håller vi samtidigt koll på att inget av de andra barnen häller ut hela vattenkannan. Eller när vi njuter av solnedgången på andra sidan jorden planerar huvudet en ny resa så att vi får uppleva detta underbara snart igen. Eller samtidigt som vi försöker lyssna på någon kommer vi på en massa saker måste göras senare eller påminns om det där som hände på jobbet tidigare idag…   

För uppe i huvudet tjattrar tankarna på som ett evigt bladder och bara det är ju otroligt stressande i sig. Oftast handlar tankarna om sådant som har varit eller om det som ska hända sedan. Dessutom är de flesta av de tankar vi har idag desamma som dem vi hade igår och de vi kommer ha imorgon. Men när vi ständigt är någon annanstans om så bara i våra tankar, missar vi så mycket av allt det fina som är nu. Livet bara händer utan att vi riktigt är där. Det är som om vi endast är på tillfälligt besök i vårt eget liv och plötsligt undrar vi var det tog vägen…