"Måtte det inte vara han…"

28 april 2015

En lördagskväll får jag ett sms:

”Hej Linda,

Andreas heter jag och jag vet inte om du kommer ihåg mig, men vi läste transpersonell psykologi tillsammans. Nu har jag flyttat till Stockholm och tänkte höra om du ville fika någon dag?”

Jag kom inte ihåg någon Andreas eller psykologikurs och hade dessutom gäster på ingång, så jag svarade snabbt:

Hej Andreas,

Vilket gulligt sms, tyvärr har du råkat skicka det till fel person, men lycka till:)

Andreas var inte sen på att svara och var helt säker på att han kommit till rätt person. För nog var väl jag ändå Linda Lilja? Han började ge mig ledtrådar, visst hade jag läst transpersonell psykologi i Karlstad för 11 år sedan? Efter en massa lirkande och trixande mindes jag svagt att det varit en kille på kursen som jag tydligen pratat en massa astrologi med, och som även efter detta cirkulerat i ytterkanten av några filosofikretsar. Nu när jag nästan kom ihåg honom, ville han absolut ses.

Då jag hade fullt upp med utbildningar och kurser avböjde jag fint, men när jag berättade detta för mina väninnor tyckte de att jag var hjärtlös som inte åtminstone gav honom en chans. Någon vecka senare hade jag en lucka en fredagseftermiddag. Det bestämdes att vi skulle ses på konserthustrappan. Ska jag vara helt ärlig kom jag faktiskt inte ihåg hur han såg ut men jag kände ändå en pirrande känsla av spänning när jag lät blicken glida över alla på trappan följande fredag. För vem kunde det vara?

Då såg jag honom. Han hade redan sett mig och kom emot mig med bestämda steg. Han såg bra ut förutom ett långt getskägg som dagen till ära blivit flätat och spretade åt alla håll. Men mest slående var hans intensiva blick och det kändes som om han kunde se rakt igenom mig och lite till. Jag kommer på mig själv att upprepa, ”måtte det inte vara han” och tänka på min barndomskompis som för många år sedan råkat hamna på en dejt med en kille i skinnjacka med fransar, hockey frilla och som tydligen hade några änglar sittandes på sina axlar som bara han kunde se.

Det första Andreas började fråga mig om när vi gick ner mot fiket, var vad jag hade för siddhis, dvs yogiskt övernaturliga gåvor. Jag måste medge att jag inte lagt så mycket tid på att läsa andras tankar, se in i framtiden eller att kunna böja en sked med bara blicken och svarade undvikande, medan Andreas verkade ha ett stort intresse för detta.

Väl på caféet hittade vi tillslut ett bord i solen och samtalet flöt på rätt fint. Andreas hade lagt personliga horoskop bakom sig och fördjupade sig numera i jordens astrologi. Helt plötsligt berättar han om sin övertygelse om att jorden kommer gå under år 2036 och att han ville bli sektledare. Han föreslår glatt att vi tillsammans ska bilda en astrologi- och yogasekt. Medan Andreas lägger ut orden upplever jag någon form av overklighetskänsla. Först trodde jag att han skämtade, men när han inte slutade prata om sina sektplaner började jag undra om jag hamnat mitt i något tv-program och såg mig om efter kameror.

Tillslut var det bara att inse, Andreas var lite speciell och det fanns ingen anledning för mig att vara kvar. Kanske borde jag ha lyssnat på min första ingivelse att tacka nej till att ses redan från början. Men att kunna resa sig upp och med lätta steg gå därifrån, kändes som en övernaturlig gåva – en riktig siddhis