Men ett vältränat inre ger inga flashiga bilder…

8 september 2015

En kvalmig augustiförmiddag står vi i en fräsch yogastudio mitt i innerstan. Vitmålade väggar, brandgula draperier och en nylagd ekparkett omsluter rummet. Jag och min kompis Anneli ska utmana oss själva genom att prova en för oss ny yogaform ashtangayoga, som vi hört så mycket om.

Därför står vi här nu förväntansfulla tillsammans med de andra deltagarna i grundkursen och väntar på att vår lärare ska dyka upp. Stämningen är lite spänd och jag kikar försiktigt på de andra i rummet, som alla är klädda i det senaste yogamodet.

Så kommer hon slutligen, en liten späd tjej med långt svart hår hopsamlat i en knut i nacken. Efter ett par ords inledning drar det igång. Jag och min kompis Anneli kämpar flämtande för att hänga med i de olika solhälsningarna.

Det pustas och stönas och jag har nog aldrig känt mig så borta och så dålig som just då. Yogafröken står i mitten av rummet och citerar mantran på sanskrit i ett rasande tempo. Tydligen ska dessa ge oss en indikation på vilken rörelse vi ska göra. Jag tittar runt i gruppen. Till min stora lättnad verkar ingen annan heller riktigt veta hur vi ska göra, för alla är vi på olika ställen i flödet. Jag minns hur jag tänkte där och då att det här kommer jag aldrig att lära mig...

Jag lärde mig solhälsningarna till slut, men det intressanta är fortfarande varför man gör yoga. Jag brukar alltid börja med att fråga mina elever det och syftet kan verkligen variera från person till person. Någon är där för att hantera stressen, någon annan för att stärka ryggen och ytterligare någon för att få tid för sig själv. Anledningarna är oändliga. Alla har sin egen avsikt och det spännande är att se hur den kan förändras med tiden. Det verkar vara så att yoga är lite olika för oss alla.

En annan sak som jag funderar på är om yoga är till för alla? Det blir allt vanligare att man ser vältränade personer i arrangerade miljöer göra de mest omöjliga yogarörelserna. Dessa bilder bombarderar min facebook och mitt instagram. Jag ser dem i media, böcker och för att inte tala om alla dessa yogasidor på nätet. Krångliga rörelser verkar ha blivit synonymt med yoga.

Jag kan inte annat än att hålla med om att bilderna är otroligt vackra och när man hållit på med yoga ett tag kan det vara roligt att utmana sig själv. Samtidigt kan jag inte låta bli att undra varför man gör det? Kan det vara så att ”Prestationsprinsessan” och ”Bekräftelseslukaren” har smugit sig in i bilderna? Och vad händer med alla dem, typ de flesta, som faktiskt inte kan slå knut på sig själv. Kanske kan bilderna få dem att tro att detta är allt som yoga är och att yoga bara är till för vissa?

Jag tycker att yoga handlar om att anpassa rörelsen till sig själv, där man är just idag. Det kanske innebär att vissa sitter på stolar, att andra når till knäna istället för till fötterna eller att vi använder klossar och bolster för att få till en hälsosam rörelse. Men framförallt är yogarörelsen för mig ett verktyg för att få kontakt med mitt inre och hitta lugnet i hjärtat. Visst är det viktigt att ta hand om sin kropp, men det spelar ingen roll hur vältränad jag är om mitt inre ändå står i kaos. Men ett vältränat inre ger inga flashiga bilder och ingen bekräftelse av andra.

Min önskan är att vi hittar tillbaka till prestigelösheten och kravlösheten som jag föll för när jag började med yoga, långt innan solhälsningarna i den fräscha yogastudion mitt i innerstan. Vem vet, kanske kan då yogan ge det djup som så många av oss längtar efter oavsett vad yoga är för just dig.