Mina "lyckogurusar"

21 april 2015

Året är 1992 och jag är kär. Det är som om vi alltid har känt varandra och även om jag fortfarande bara går på gymnasiet så vet jag att jag har träffat pappan till mina framtida barn, Tomas. Fråga mig inte hur, jag bara vet. Vi förstår varandra på ett sätt som jag inte upplevt tidigare och jag känner mig sedd och bekräftad. Mitt hjärta gör små glädjeskutt igen, igen och igen. Jag är lycklig. 

Det var i den vevan som jag träffade hans mormor och morfar för första gången. Tomas mamma var lite orolig inför detta möte för morfar Tore kunde ibland vara brutalt ärlig när han var på det humöret, något som alltid dämpades av mormor Ingrids varma och glada sätt. De hade träffats redan som fjortonåringar och sedan delat hela livet tillsammans både det lätta och det tunga. Mormor Ingrid blev bortlämnad som liten och växte upp i en hård och sträng miljö. Morfar Tore fick tuberkulos som ung och hade bara en fungerande lunga. De föddes strax efter första världskriget och var redan vuxna när andra världskriget startade.

Tomas mormor och morfar är mina stora förebilder när det gäller att kunna njuta av livet. Jag har aldrig träffat några som uppskattat de små stunderna på samma självklara sätt som de gjorde. Det kunde vara alltifrån att komma ut i skogen och titta på vitsipporna, att spela golf med vännerna, vara ute på isen en frostig vinterdag eller att få äta midsommarlunch i båten en sista gång.

Tomas mormor och morfar kunde konsten att skapa lycka. De skämde bort sina barn, barnbarn och barnbarnsbarn med att ge av sin tid och av det de hade. De fanns alltid där för oss alla och jag minns hur stolt morfar Tore var en gång när jag höll ett fullbokat retreat med många nöjda elever. ”Tänk Linda, att alla kommer ut i skärgården för att göra yoga med dig!” Eller hur mormor Ingrid läste min yogabok och blev nyfiken, fanns det några rörelser som skulle kunna passa henne?

”Tänk vad vi har det bra” och ”åh, så fantastiskt” hörde jag dem ofta säga och så klappade de varandra på armen och log.

Natten till igår dog mormor Ingrid 95 år gammal. Hon hade vistats på sjukhus de senaste veckorna. Under tiden hade morfar Tore ramlat hemma och lyckan ville att han skulle hamna på samma sjukhus som sin fru. De hade då levt tillsammans i 80 år. Och hela tiden fanns kärleken där, respekten, glädjen, gemenskapen och lyckan de gav tillsammans. Och jag önskar av hela mitt hjärta att också denna lycka kan bli min, och din.