Nästan som om hjärtat vilade i bomull…

25 augusti 2015

Det är söndagseftermiddag och jag är på väg till en tant som jag är kontaktperson åt. Imorgon är en stor dag för henne. Hon fyller nämligen jämna år och hennes bror som bor i Spanien ska resa ända till Sverige bara för att gratta henne. De har inte setts på flera år och min tant frågar om och om igen;
- Men Linda, tänk om han inte kommer…  

Tanken är att hon och jag ska tjuvstarta firandet lite och ha ett eget kalas på hennes balkong sådär dagen innan det stora kalaset. Det ska köpas tårta och presenter och som vanligt är jag ute i sista minuten. Dessutom tänkte jag passa på att panta en påse flaskor när jag ändå var i affären.

Framför mig i pantrummet står en man som frenetiskt stoppar in burkar och flaskor i maskinen. Det dundrar och piper men han verkar liksom ändå aldrig bli klar. Jag känner hur stressen sprider sig i min kropp. Jag ska ju åka direkt ut till landet efter firandet och vill inte köra en fullastad båt mitt i mörkret. Hur lång tid kan det ta egentligen att panta lite flaskor?

Rastlös låter jag blicken flacka runt i det trånga utrymmet. Svepa över säckar med pantflaskor som tydligen alla tillhör mannen framför mig. Han ser ganska trevlig ut, klädd i jeans och rutig skjorta, men hur kan man ha så mycket pantflaskor? Och så plötsligt förstår jag, det här är någon som behöver panten för att överleva.

Försiktigt harklar jag mig och säger ursäkta, varpå mannen genast snurrar runt redo till attack. Antagligen tror han att jag ska klaga på att det tar så lång tid. Jag kommer liksom lite av mig, oförberedd på att möta så mycket ilska.
- Ja, säger mannen irriterat.
- Jo, börjar jag lite trevande. Jag ser att du har många pantflaskor.
- Och, får man inte ha det eller, biter mannen av.
- Eh absolut, fortsätter jag nu lite osäker på om det här verkligen var en bra idé. Jag tänkte bara höra om du skulle vilja ha mina också?

Mannen stannar förvånat upp. Ansiktet mjuknar lite och visst har väl rösten fått en vänligare ton?
- Okej fortsätter han avvaktande samtidigt som han plockar upp sin plånbok. Vad vill du ha för dem?
- Nej, nej ingenting, säger jag. Jag undrar bara om du vill ha dem?

Och det är då det händer. Allt liksom bara vänder. Mannen tittar på mig som om han såg mig för första gången och sen sprider sig ett leende över hela ansiktet. Han sträcker fram en smutsig kladdig hand och när jag tar den säger han oväntat från hjärtat:
- Åh, vad du är fin. Tack!

Jag vet inte riktigt vad jag ska svara. Jag känner mig nästan lite dum för att något som betyder så lite för mig kan betyda så mycket för honom. Hur kan världen vara så orättvis och ändå bor vi i samma kommun? Jag mumlar ett tack själv och sen kilar jag iväg till kassorna.

Men när jag så småningom sitter på balkongen i solen hos min tant, känner jag en varm känsla inombords. Nästan som om hjärtat vilade i bomull. Och det slår mig hur bra man mår av att hjälpa andra. För även om mannen i pantrummet kände sig som en vinnare idag, så inser jag att jag var den som tjänade mest på att ge…