Tapetblomman slår ut…

12 maj 2015

Som barn var jag otroligt blyg och rädd. Rädd för att göra fel. Rädd för vad andra skulle tycka. Rädd för att inte passa in. Men räddast var jag nog för att inte duga som den jag var och det hindrade mig i livet. Det gick så långt att mina föräldrar fick följa med mig och ringa på hos grannbarnen för annars vågade inte jag gå dit. Jag var verkligen en suddig tapetblomma i hörnet, en som ingen såg eller saknade. Men inom mig kände jag att det fanns så mycket mer som ville komma ut och jag trivdes inte alls där upp på väggen.

Vändningen kom när jag började i första klass. Vi fick en fantastisk fröken som vågade ta ut svängarna och vara utanför boxen. Och så älskade hon musik. Och barn. Det roliga med henne var att hon alltid hade en melodi i bakfickan redo att spelas upp på hennes gitarr. Hade vi matte så komponerade hon ihop en sång om tvåans multiplikationstabell. Pratade vi om Karl den tolfte sjöng vi strax om slaget i Poltava.

Det mest fantastiska med henne var att hon var den första som att verkligen såg mig för den jag var då och den som jag skulle kunna bli. Hon lyckades lossa lite försiktigt i kanterna på den bleka tapetblomman så att jag en dag vågade hoppa ner från väggen och börja ta plats. Och så arrangerade hon stora teateruppsättningar med sång och musik där jag fick huvudrollen. Från att inte vågat synas alls stod jag helt plötsligt ensam på scen inför hela skolan. Fråga mig inte hur det gick till, men där föddes mitt självförtroende och modet att våga bli den som jag är idag.

Visst dyker den där lilla blyga tapetblomman upp ibland inom mig nu också. Jag vet att hon finns där. Jag lugnar henne när hon blir orolig och låter henne bli sedd när hon känner sig bortglömd. Men min fina fröken från småskolan, lärde mig något mycket viktigt. Att vi, du och jag, kan påverka vem vi vill vara i en mycket större omfattning än vad vi själva tror. Även om vägen dit ibland är krokig och lång, kantad av tvivel och motgångar. Och ändå, är inte det en fantastisk möjlighet att ta vara på? För vad kan vara finare att ge till sig själv och till andra, än tillåtelsen att få vara den man är och den man längtar efter att vara?