Vem är det som vet om att jag tänker?

Linda 9 november 2016

Förra veckan pratade vi om automatiska tankar och hur de kunde lägga sig som ett filter som påverkar hur vi tolkar och upplever oss själva eller en situation. Vi tog exemplet med grannen som bara gick förbi utan att hälsa tillbaka. Har jag då ett negativt mindset är det lätt att lägga det på sig själv och undra ”Vad har jag nu gjort?” när det i själva verket kan bero på en mängd andra saker att grannen inte hälsar. Och på sådant sätt blir det självbekräftande. 

Så vad gör vi då enligt yogan och ACT när vi får en sådan där jobbig tanke? Jo, vi tar ett steg tillbaka och iakttar våra tankar istället för att kroka fast i dem. Det blir alltså ett litet avstånd mellan tanken och mig. Där är tanken och här är jag som tänker den… Inom psykologin kallar man det för defusion.

Och nu kommer vi till det som är så väldigt spännande, för om jag inte är mina tankar (för om jag var det hur skulle jag då kunna veta om att jag tänker?) vad är jag då? Jo, säger man inom yogan. Jag är den som upplever. Den som vet om att jag tänker.

Till vardags pratar vi om tankeapparaten, men det omfattar både det tänkande jaget och det iakttagande jaget. Det tänkande jaget är det som vi oftast menar när vi pratar om vår tankeförmåga. Det är den del som producerar tankar, antaganden, analyserar, minns, bedömer, fantiserar och planerar för framtiden mm. Det iakttagande jaget är de flesta av oss inte så bekanta med. Det är den aspekt av oss som är medveten om vad vi tänker, känner, upplever eller gör i stunden och det är den delen som vi ska lära känna under veckan som kommer. För det är på den här platsen i oss själva som lugnet och stillheten bor. Och genom att härifrån se vad som pågår inom oss kan vi sedan välja att ibland kliva in i tanken och ibland se den lite från håll.

Metaforen om schackbrädet

"Tänk dig ett schackbräde, komplett med pjäser. De vita pjäserna är dina positiva tankar och känslor och de svarta är dina negativa. Här i livet försöker vi oftast desperat att få de vita att slå ut de svarta. Problemet är bara att det finns oändligt många pjäser vita som svarta. Hur många svarta pjäser du än slår ut så kommer det alltid nya. Och det är till och med så att de vita pjäserna lockar till sig de svarta. Du flyttar fram en vit en fram en vit pjäs och tänker ”jag är en bra förälder”. Och det drar genast till sig en svart pjäs ”Det är du inte alls. Kommer du inte ihåg hur du skällde på barnen igår kväll?!”

Och så kan vi fortsätta att slösa bort energi på att försöka vinna ett slag där ingen kan segra. Eller också kan vi lära oss att bli mer som schackbrädet i sig. Brädet har nära kontakt med alla pjäser, men det deltar inte i kampen. Det finns en del av oss själva som fungerar precis som schackbrädet. I yogan och ACT kallar vi det iakttagande jaget. Det gör att vi kan kliva ut ur striden med våra egna tankar och känslor och samtidigt ge dem svängrum."

ACT helt enkelt, Russ Harris