Lindas Lyckopiller

Yogablogg

Vi finns numera på YouTube

Linda 30 augusti 2016

Så äntligen är bloggen tillbaka:) Som ni vet utbildar jag mig just nu till terapeut (KBT steg 1) och i våras blev det för mycket i skolan så bloggen var tvungen att vila en stund. Men nu är tanken att vi ska plocka upp den igen och jag har förberett små korta yogafilmer som kommer att dyka upp här under hösten och våren. Vi har till och med fått en alldeles egen YouTube- kanal där de också kommer att visas! Gå gärna in och gilla dem om du har möjlighet.

Grejen med filmerna är att de ska vara som ett komplement till yogapassen på vårt yogacenter i Tyresö, där vi varje vecka går igenom kroppen ordentligt. Och med tanke på hur bra vi mår av yogan så vore det ju fantastiskt om vi bara kunde få till lite mer av den under veckan där hemma. Fast det är ofta där som det liksom knyter sig. Ibland får jag för mig att jag behöver eoner av tid för att hinna. Men även små korta stunder av yoga och närvaro kan göra underverk i vardagen! Det är därför som filmerna är mellan 3,5 till 25 minuter långa, allt för att de ska få plats i vår hektiska livsstil.

Yogafilmerna kommer ha ett ”is-tema” och först ut är "Stolisyoga" där man alltså gör yoga sittandes på en stol, kanske framför datorn vad vet jag. Redan nu här på bloggen hittar ni ”Långisyoga” och ”Kortisyoga”. Men du kan även se fram emot "Kramisyoga" (massage inspirerad från barnyogan), "Kompisyoga" (yoga för två) och "Mjukisyoga" (medi/yin-inspirerat pass) för att nämna några. Det kommer också att finnas små meditationsfilmer som tex "Kubis" där vi inleder med en andningsövning och sedan vilar i stillhet.

Så jag hoppas att du kommer att tycka att det här är lika roligt som vi och att filmerna kan vara till någon nytta. Mycket glädje och lycka till!

"Långisyoga 1"

Linda 28 december 2015

Så här precis innan nyår brukar jag alltid gå tillbaka till året som gått och se vad som hänt, vilka drömmar som faktiskt blev av och vilka som jag kan spara till nästa år. Och i år har det verkligen varit ett händelserikt år! Inte nog med att jag börjat blogga så har vi även haft fem olika yogaresor/retreater både i Sverige och utomlands, vi har kunnat välkomnat nya yogalärare och kurser till centret samt startat en webbutik som nu börjar komma igång så smått. Dessutom har vi designat fina yogasmycken som många runt om i landet börjat hitta. Tusen TACK alla ni fina för att ni är med oss på vägen:)

Så börjar jag titta fram mot 2016 för att se vad vi önskar ska hända då... Men innan dess är det dags för ett nytt yogapass igen, Långisyoga 1 det andra av flera yogapass som alla är mellan 16 och 26 minuter långa. Just det här är det längsta av dem alla, men å andra sidan har vi förhoppningsvis lite mer tid nu över julen så det finns hopp:) Fokuset för passet är att vi börjar se våra tankar.

Själva tanken med passen att man ska kunna göra dem hemma mellan yogapassen på centret, utan att det tar för mycket tid. Ni kommer att känna igen rörelserna från viryayogan flöde 1. Flöde 2 kommer senare till våren. Så även om vi inte stannar så länge i varje rörelse, kommer vi ha gått igenom hela kroppen när vi är klara.

Gott nytt år och lycka till med allt:) Vi ses igen i februari!

Att fira jul ensam…

Linda 22 december 2015

Nu när julen nästan är här kom jag att tänka på förra julen. Jag är barnsligt förtjust i allt det som har med jul att göra, särskilt paketen. Mina föräldrar har försökt ta bort det där med paket och nog kan man dra ner ordentligt. Men visst är det något speciellt både med att få men framförallt att ge paket? Det är så roligt att få överraska någon annan och att längta själv och att gissa rim…

Som ni vet har jag ju liten tant som jag är kontaktperson åt. Tidigare såg hennes exman till henne då och då, men sedan han plötsligt dog förra hösten så har hon bara mig, sin lilla katt och så hemtjänsten förstås som tittar förbi som hastigast, ny personal varje gång.

Så förra året, när julen stod för dörren blev hon mer och mer orolig, för hur skulle det bli i år när hon var helt själv? Samtidigt ville hon inte vara någon annanstans. Jag försökte förtvivlat få med henne till mitt eget julfirande, men det tokvägrade hon. Hon skulle fira jul hemma hos sig sådär som hon alltid hade gjort även om det innebar att hon fick sitta ensam. Bara hon fick hjälp med att göra lite julfint där hemma och med att få upp granen så var hon nöjd. Sen kunde julen börja.

Granen ja, problemet var att hemtjänsten råkat slarva bort underdelen till plastgranen så nu stod vi utan gran. Som tur var hittade mamma en ny plastgran på Pingstkyrkans sekondhand så det löste sig. Men så var det, det där med tiden. Hur får man den att räcka till egentligen? Jag hade ju också ett eget julfirande att ordna inför och dessutom både kursavslutning och jobbsaker som måste hinnas med innan jag åkte till Indien direkt efter julhelgen. Tiden skulle helt enkelt inte räcka till för att både sätta upp en julgran hemma hos oss och hos min tant. Jag och barnen bestämde oss för att hjälpa tanten istället. Det skulle ju ändå finnas julgran hos barnens pappa.

Så kvällen innan julafton åker vi dit. Vi har med oss paket, pyssel, en ny gran och en massa mat. Jag jobbade några år på hemtjänsten och ibland är det svårt att förstå hur lite vissa har att leva av. Jag vet flera som lever på knappa 100 - 200 kr i veckan och då ska det räcka till mat, mediciner, städsaker och allt det där som vi tar förgivet. Allt det som bara finns i ett hem men som nu faktiskt inte gör det. Därför hade jag köpt två överfulla påsar med julmat och andra gottigheter. En till henne och en till hennes granne som har det lika tufft ekonomiskt.

Och sen hade vi en lilljulafton, barnen min tant och jag. Vi pyntade, klädde granen, skrålade till julmusik och spritsade pepparkakor. Vi var tillsammans och min tant sa om och om igen;
- Åh, vad jag är glad att ni är här.

Nu sådär ett år senare när jag tänker tillbaka på förra året, känner jag att det var just där och då som det blev jul på riktigt för mig också. Jag hade förstås en jättefin stund med min familj och släkt dagen efter också, men det är så roligt att dela den med någon som faktiskt uppskattar den och inte tar det förgivet. Och jag tänker på alla dem som kommer att sitta ensamma över jul i år också. Det är faktiskt så många fler än vad man tror. För några år sedan jobbade jag juldagen på hemtjänsten och av 10 gamla som jag åkte hem till, var det en som fått besök på julafton. Kanske var det självvalt, fast jag tror inte det. Och jag önskar av hela mitt hjärta att det kan bli jul för fler i år…

Möt mig nu...

Linda 1 december 2015

Åh, det är bara ni mina fina yogisar och mina barn som kan få mig att sjunga och nu på Youtube dessutom... 

Den här underbara sången brukar vi sjunga på retreater och ibland som avslutning på yogaklasserna som en sångmeditation. Man sjunger den alltså om och om igen för att stilla tankarna, för att sen vila i sig själv. Men jag vet att det kan vara svårt att komma ihåg melodin, så här kommer den. Lycka till:)

Ursprungligen kommer den från kyrkans värld, men jag har gjort om texten lite. Dock är andemeningen densamma.

Möt mig nu som den jag är
Håll mitt hjärta nära dig
Låt mig bli som jag vill vara
Och lev i mig...

För tänk om vi skulle möta oss själva och varandra precis som vi är, hur skulle inte världen vara då...

Yogapass på bloggen "Kortisyoga 1"

Linda 24 november 2015

Som ni vet spelade jag in några kortare yogapass på bryggan på vårt landsställe i somras. Det är min dotter Saga som filmar samtidigt som hon äter bananchips, klappar vår hund Milou och ibland retas lite med mig när hon tyckte att jag är för allvarlig. Nu har jag även fått hjälp av Jonatan för att spela in rösten. Tänk vad många fina människor som finns omkring oss ändå och hjälper till när det behövs. Tack snälla, ni är små vardagshjältar:)

Hur som helst är Kortisyoga 1 det första av flera yogapass som alla är mellan 16 och 26 minuter långa. Tanken är att man ska kunna göra dem hemma mellan yogapassen på centret, utan att det tar för mycket tid. Ni kommer att känna igen rörelserna från viryayogan flöde 1. Flöde 2 kommer senare till våren. Så även om vi inte stannar så länge i varje rörelse, kommer vi ha gått igenom hela kroppen när vi är klara. Och om allt går som det ska, kommer det ut ett nytt pass varje månad. 

Hoppas ni kommer tycka om dem och lycka till :)

Only love can...

Linda 17 november 2015

Höjdpunkten på Madonnas konsert i lördags var när hon stannade upp och höll en tyst minut för det hemska som hänt i Paris. Och sen spelade hon "Like a prayer". Då skapades magi... 

Men Madonna sa även något annat viktigt;
"Darkness cannot drive out darkness
Hate cannot drive out hate
Only love can..."

Så även när det här oerhörda händer oss i Europa och många andra på krigshärjade platser runtom i världen, så får vi inte låta rädslan ta över, dra alla över en kam så att det blir "vi och dom". För då är det lätt att glömma att vi är alla människor som alla har rätt till samma värde oavsett var vi bor... 

Vi har bara varandra till låns...

LInda 3 november 2015

Jag blir hämtad med motorcykeln av honom. Skrattande beger vi oss iväg på utflykt mot Västerås. Genom slingriga grusvägar med böljande landskap, gula åkrar, blålila blommor och rosa höbalar. Vi struntar i skyltarna om ”privat väg” och åker in genom en lång allé och jag njuter av att titta upp mot trädkronorna som tillsammans flätar ett skydd mot omvärlden. Just nu finns bara vi. Han och jag pratar djupt och innerligt om livet, nu som så mången gång förut. Om vad som betyder något och om hur vi vill leva våra liv. Jag känner mig så lätt och levande och jag skulle vilja hålla kvar den här stunden för alltid…

Så blir det middag på ett ställe precis vid vattnet. Han värmer mina frusna händer i sina och servitrisen säger att vi ser så kära ut. Jag känner mig bubbligt förälskad när blicken drunknar i hans. Tiden flyger förbi och innan vi måste bege oss hemåt igen tar vi en sväng längst med vattnet. Kanske är det först då som vi börjar prata på riktigt. Han undrar om jag vill höra sanningen. Min nyfikenhet tar över men orden får mitt hjärta att stelna. Han är inte redo utan vill ut och ta chansen och träffa andra. Efter att ha pratat lite fram och tillbaka inser jag att han redan bestämt sig. Samtidigt som jag känner hur min kärlek krossas kommer en kraft från ingenstans. Hur kan han slänga bort allt det vi har för att han är nyfiken på andra tjejer? Det här tänker jag inte vara en del av.

Resan hem på motorcykeln kändes lång och kall. Värst vilken tid det tar att åka från Västerås tillbaka till Stockholm… Jag sitter i mörkret i fullmånens sken med en stor sorgeklump i magen. Hur kunde det bli såhär? Samtidigt finns en visshet bakom smärtan som säger att det här nog ändå är rätt. Äntligen slipper jag leva i ovissheten.

Det slår mig hur snabbt livet kan ändras. Denna tur som började så bra, slutade med ett krossat hjärta. Tänk vad livet är förgängligt ändå och även om vi känner oss säkra på dem som står oss nära, har vi varandra bara till låns. Vissa vi möter stannar länge. Andra är bara korta besök, lätta att byta ut. Några gör stora avtryck. Andra går nästan spårlöst förbi. Men oavsett vad, är vi bara gäster i varandras liv och lycklig är den som kan ta vara på de stunder vi har tillsammans…

Att njuta av det som är och samtidigt vara på väg...

Linda 27 oktober 2015

Varför är det så svårt att både njuta av det som är just nu och samtidigt vara på väg? Jag menar, det är som att både ha kakan och äta den. För visst är det väl så att så fort vi får det där vi längtat efter så har ribban redan höjts och helt plötsligt drömmer vi om något annat? Som om varje stund kan bli lite bättre…

Jag minns när jag fick min första riktiga cykel som liten. Den var orange med vita däck och hade sådana där härligt sköna handtag i gummi. Det var den finaste cykel jag sett och min lycka var obeskrivbar. Det där lyckoruset varade i många dagar ända till grannpojken for förbi på en cykel med flagga där bak och handtag som brummade när man vred på det. Så helt plötsligt hade skimret runt min nya cykel tappat lite av sin lyster och det enda som kändes viktigt just där och då var att lista ut hur jag också skulle kunna få en flagga och ett brummande handtag.

Yogan pratar om att vi har två flöden inom oss, ett där vi gör en massa saker och ständigt är på väg och ett där vi gör ingenting och njuter av det som är. Båda behövs, det är drivet som för utvecklingen framåt, som ser till att vi får det bättre och får oss att växa som människor samtidigt som vi också behöver tid att bara vara i det som vi har just nu. Att fylla på så att vi orkar springa vidare.

Samtidigt är det längtan efter mer, den där känslan av att aldrig vara riktigt nöjd som piskar oss framåt. Men tänk om den piskar oss så hårt, att vi trots allt slit och kämpande för att få det där som vi tror att vi måste ha, glömmer bort att glädjas åt det vi redan har? Så att livet bara blir en jakt efter mer och mer. Kanske är ändå den största utmaningen att inte lägga vår lycka i det som kommer sen. För tänk om det faktiskt är så att det inte är målet som är själva grejen utan vägen dit…

Varje ögonblick är nu…

Linda 20 oktober 2015

Det är sommar och jag sitter på bryggan, ikväll liksom många andra kvällar och ser solen sakta gå ner i horisonten. Det blir en oförklarlig stillhet just precis vid solnedgången och den smittar liksom av sig på mig där jag sitter ihopkurad under en filt. Tankarna vandrar hit och dit och avhandlar stort som smått. Däremellan uppslukas jag av allt det vackra runt omkring mig. Det som pågår just nu…

Man säger i yogan att nuet är det enda vi verkligen har. För det som redan har hänt, har hänt och det kan vi inte göra så mycket åt förutom att vi kan förändra hur vi förhåller oss till det. Desamma gäller det som kommer att hända. Vi kan längta, hoppas och planera för att något ska bli på ett visst sätt, men hur det verkligen blir vet vi först när framtid har blivit nutid. Men det som sker just nu i denna stund, vet vi hur det är och det kan vi uppleva, forma och påverka.

Ändå är det så svårt att leva i nuet och ta vara på varje stund. Jag menar, hur många av våra tankar handlar inte just om det som har varit eller om det som kommer att ske? Och även om vi lyckas vara i nuet för en liten stund, är det väldigt lätt att redan från början tro sig veta hur den stunden kommer att bli, vad personen framför oss är på väg att säga eller hur solnedgångar ser ut, redan innan det faktiskt hänt. Och hur ofta gör vi inte något samtidigt som vi tänker på något helt annat? Vi är liksom där fast ändå inte…

Den här kvällen på bryggan är magiskt ny även om det funnits många liknande kvällar tidigare. Och vem vet hur den kommer att bli redan innan den varit? Det är liksom det som är själva grejen, att när vi nyfiket stannar upp och uppmärksammar det som är just nu, blir stunden så mycket större, personen framför oss så mycket intressantare och varje solnedgång helt unik…

Tillit allt kommer bli bra...

Linda 13 oktober 2015

I somras åkte jag, barnen och vår lilla hund Milou upp till fjällen med tåg, buss, bil och taxi. Det blev en förfärlig massa byten men till sist hamnade vi här i Sveg utanför deras underbart vackra väntsal. Barnen hittade snabbt en lekplats i närheten och jag passade på att gå en sväng med Milou. Det var bara några grader varmt trots att det var sommar. En bit längre bort tornade storslagna och mäktiga berg upp sig och ingav ett lugn. Det var som om de bar på en visshet om att allt kommer bli bra tillslut.

Den här sommaren blev verkligen inte alls som jag hade tänkt mig. Vi hade bland annat planerat att vandra upp för berget Helax, men det skulle inte vara möjligt pga av det dåliga vädret. Istället stod vi nu här i kylan med regnet hotfullt hängdes över oss och med en massa hungriga mygg i hasorna. Fast egentligen, det finns mycket värre saker i livet än ändrade semesterplaner, intalade jag mig. 

Samtidigt tänker jag, hur många gånger är det inte så i livet att det inte alltid blir som man har tänkt sig!? Den efterlängtade semestern regnar bort, det förhållande man trodde skulle vara för evigt tar slut eller drömjobbet visar sig vara hemskt. Och hur många gånger behöver vi inte välja igen och igen och igen. Och vem vet, kanske är just det en del av livet? 

Så när jag står där i kylan utanför den vackra väntsalen i Sveg och ser mina barn skrattande springa runt på lekplatsen, känner jag att även om livet inte alltid blir som jag vill eller på det sätt som jag tänkt mig, så kan det bli bra ändå...

Lyssna på pirret i hjärtat...

Linda 6 oktober 2015

Alla har vi drömmar. Någon vill skriva en bok. Någon annan längtar efter att bila genom hela USA eller kanske starta eget. Ytterligare någon vill lära sig spanska eller varför inte sälja glass på stan i en food truck? Ändå är det väldigt få som faktiskt vågar pröva. Helt plötsligt vaknar rädslan inom oss och vi kommer på tusen skäl till varför det inte kommer att funka...

Ibland är kanske livet tar lite krokiga vägar och ibland kanske drömmen hinner ändras innan vi kommer ända fram. Men att drömma är en gåva som får våra hjärtan att pirra. Och jag brukar ändå, hur galen drömmen än kan verka, lyssna till pirret i hjärtat för då vet jag att jag är på rätt väg. Och oftast på något mirakulöst sätt så löser sig allt på vägen även om den tar en annan sväng än vad jag hade tänkt 

Leva livet fisljummet…

29 september 2015

Han står framför mig, solbränd, rufsigt hår och blå ögon med stjärnor i. Vi har pratat om det här så många gånger och då varit helt överens om att vi båda vill njuta av livet och känna att vi lever. Att vi båda tycker så mycket om varandra. Ändå står han nu här, återhållsam och lite avvaktande. Som om han håller alla känslorna tillbaka. Varför då? Nu när vi faktiskt har chansen. Jag som har väntat så…

Ganska ofta träffar jag dem som lever livet ”lite lagom”. Nästan som om det vore fisljummet, inte för bra, inte för dåligt utan någonstans där mittemellan. Jag förstår inte riktigt det där för jag vill känna att jag lever. Är jag glad, bubblar glädjen i mitt bröst som tusen lekfulla lyckobubblor. Tycker jag om någon, svämmar mitt hjärta över av kärlek. Och när livet går mig emot så gör det ont i själen. Ändå vill jag känna allt det där, utan att behöva fundera på vad andra ska tycka, om jag borde hålla mig tillbaka, inte verka för på eller kanske skydda mig själv från besvikelser redan innan de har hänt. Många pratar med mig om att de inte känner så mycket längre. Inte för någon eller något. Livet har liksom blivit lite blasé. Men det är först när vi vågar chansa, gå ”all in” och sluta ”safa” som vi också kan vinna. Vi kan inte få någonting utan att ge. Utan att öppna oss för varandra och för stunden som är nu.  

Jag ser honom stå där i solen och jag undrar hur länge jag kommer kunna vänta. För varje gång mitt hjärta inte blir mött så är det som om något dör inom mig. Något som annars skulle kunna växa sig så starkt. Och jag kan inte annat än hoppas. Hoppas att han också en dag vågar kasta sig ut och börja leva livet utan skyddsnät eller blir det kanske så att jag börjar leva livet utan denna ”fisiga” väntan… 

När han sen smilande tränger sig förbi…

24 september 2015

Underbara sommar, tänk att du kom tillslut!!! Det är varmt och solen har äntligen insett att det bara är en vecka kvar av sommaren och att det nu är sista chansen att visa sig innan det är över för den här gången… Själv är jag lite lagom desperat på värme efter att ha tillbringat åtta veckor i en sommarstuga med två mellanstora barn, i hällregn. Därför sitter jag nu och avnjuter ”Lindas specialpizza” med fetaost istället för vanlig ost, bönor, soltorkade tomater, majs och rucolasallad på den lokala pizzerians uteservering. Det är rätt mycket folk där, många känner nog som jag att det gäller att suga åt sig det lilla av solen man får, innan det är för sent.

Snett framför mig sitter ett gäng grabbar som är några år äldre än jag, i mörka arbetskläder. De pratar högljutt om tjejer samtidigt som de garvande sneglar bort mot mig. Samtalet blir högre och högre och jag kan inte låta bli att höra hur en av dem delar med sig av sina erfarenheter. Han menar då att ”snygga tjejer” är skittråkiga att ha sex med för de ligger bara stilla och tittar i taket. För säkerhets skull visar han även för sina åhörare hur de ligger så att det inte går att missa hur tråkiga de faktiskt är. ”Fula tjejer” däremot, får kämpa lite mer eftersom de just är så fula och är därför bättre att ha i sängen. Påståendet väcker ännu mer garv från åhörarna, samtidigt som de återigen flinande tittar bort mot mig.

Jag känner att jag mår illa. Kanske menar de inte så illa som det låter, men det är faktiskt människor vi pratar om här. Någon med drömmar, längtan och känslor precis som du och jag. Det finns verkligen så mycket fint inom oss alla om vi bara tar oss tid att titta efter. Jag undrar vad som hände med respekten och människovärdet både när det gäller kvinnor och män och borde inte sexet vara mer än bara prestation? Samtidigt är det skrämmande, för det verkar vara många som lever i den här ytliga världen och tänker just så. Som bara ser andra som objekt där någon är snygg eller ful, blondin eller brunett och bra eller dålig i sängen. De verkar ha glömt att det är faktiskt finns en person där bakom.

Lunchen är tydligen över och sällskapet reser sig upp. När han sen smilande tränger sig förbi mig med ett flörtigt leende på läpparna, får jag lust att fråga honom om det påståendet även gäller för män och i så fall vilken grupp han själv tycker att han tillhör.

Men det är klart, jag är ju bara ett sexobjekt för honom så vad vet jag. Men en sak är jag säker på, det finns inga fula människor även om han försökte vara en…

Jag är inte mina tankar...

15 september 2015

Dagens Lindas Lyckopiller har värsta yogafeelingen och är en riktig djuping faktiskt. Ibland känns mina tankar och känslor så starka, nästan som om jag var dem. Jag är arg, orolig eller stressad osv. Men om jag hade varit det skulle jag inte kunnat veta om att jag känner mig arg, orolig eller stressad och det kan jag, iallafall ibland när jag stannar upp och känner efter. Dessutom förändras mina tankar och känslor under en dag. Jag har inte alls samma tankar och känslor hos mig just nu som när jag vaknade imorse eller som jag kommer att ha om en timme. Det är som om de bara är på besök hos oss.

Men den spännande frågan kvarstår, om jag inte är mina tankar och känslor, vad är jag då? Jo säger yogan, du är den stilla vänligt närvarande platsen djupt där inom dig. Den som upplever och bevittnar alla dina tankar, intryck och känslor utan att värdera och bedöma. Liksom ett stilla vittne och det är hit man når när man yogar och mediterar... 

Så nästa gång jag kidnappas av någon tanke eller känsla så ska jag påminna mig själv om att det är "bara en tanke eller en känsla". Och tankar och känslor kommer och går:)

Men ett vältränat inre ger inga flashiga bilder…

8 september 2015

En kvalmig augustiförmiddag står vi i en fräsch yogastudio mitt i innerstan. Vitmålade väggar, brandgula draperier och en nylagd ekparkett omsluter rummet. Jag och min kompis Anneli ska utmana oss själva genom att prova en för oss ny yogaform ashtangayoga, som vi hört så mycket om.

Därför står vi här nu förväntansfulla tillsammans med de andra deltagarna i grundkursen och väntar på att vår lärare ska dyka upp. Stämningen är lite spänd och jag kikar försiktigt på de andra i rummet, som alla är klädda i det senaste yogamodet.

Så kommer hon slutligen, en liten späd tjej med långt svart hår hopsamlat i en knut i nacken. Efter ett par ords inledning drar det igång. Jag och min kompis Anneli kämpar flämtande för att hänga med i de olika solhälsningarna.

Det pustas och stönas och jag har nog aldrig känt mig så borta och så dålig som just då. Yogafröken står i mitten av rummet och citerar mantran på sanskrit i ett rasande tempo. Tydligen ska dessa ge oss en indikation på vilken rörelse vi ska göra. Jag tittar runt i gruppen. Till min stora lättnad verkar ingen annan heller riktigt veta hur vi ska göra, för alla är vi på olika ställen i flödet. Jag minns hur jag tänkte där och då att det här kommer jag aldrig att lära mig...

Jag lärde mig solhälsningarna till slut, men det intressanta är fortfarande varför man gör yoga. Jag brukar alltid börja med att fråga mina elever det och syftet kan verkligen variera från person till person. Någon är där för att hantera stressen, någon annan för att stärka ryggen och ytterligare någon för att få tid för sig själv. Anledningarna är oändliga. Alla har sin egen avsikt och det spännande är att se hur den kan förändras med tiden. Det verkar vara så att yoga är lite olika för oss alla.

En annan sak som jag funderar på är om yoga är till för alla? Det blir allt vanligare att man ser vältränade personer i arrangerade miljöer göra de mest omöjliga yogarörelserna. Dessa bilder bombarderar min facebook och mitt instagram. Jag ser dem i media, böcker och för att inte tala om alla dessa yogasidor på nätet. Krångliga rörelser verkar ha blivit synonymt med yoga.

Jag kan inte annat än att hålla med om att bilderna är otroligt vackra och när man hållit på med yoga ett tag kan det vara roligt att utmana sig själv. Samtidigt kan jag inte låta bli att undra varför man gör det? Kan det vara så att ”Prestationsprinsessan” och ”Bekräftelseslukaren” har smugit sig in i bilderna? Och vad händer med alla dem, typ de flesta, som faktiskt inte kan slå knut på sig själv. Kanske kan bilderna få dem att tro att detta är allt som yoga är och att yoga bara är till för vissa?

Jag tycker att yoga handlar om att anpassa rörelsen till sig själv, där man är just idag. Det kanske innebär att vissa sitter på stolar, att andra når till knäna istället för till fötterna eller att vi använder klossar och bolster för att få till en hälsosam rörelse. Men framförallt är yogarörelsen för mig ett verktyg för att få kontakt med mitt inre och hitta lugnet i hjärtat. Visst är det viktigt att ta hand om sin kropp, men det spelar ingen roll hur vältränad jag är om mitt inre ändå står i kaos. Men ett vältränat inre ger inga flashiga bilder och ingen bekräftelse av andra.

Min önskan är att vi hittar tillbaka till prestigelösheten och kravlösheten som jag föll för när jag började med yoga, långt innan solhälsningarna i den fräscha yogastudion mitt i innerstan. Vem vet, kanske kan då yogan ge det djup som så många av oss längtar efter oavsett vad yoga är för just dig. 

Att släppa taget...

Linda 1 september 2015

Nu ska vi börja med något nytt på bloggen nämligen ”Lindas Lyckopiller". Det känns jättespännande och jag hoppas ni kommer tycka om dem. Det är mina barn som har visat mig hur man kan göra jättefina bilder och lägga till texter på ipaden med hjälp av en massa appar. Och vem kunde ana att det skulle vara så roligt! Bilderna tar jag själv på allt jag stöter på och texterna kanske kan vara något att reflektera över eller så får de bara hjärtat att pirra lite extra.

Så då sätter vi igång, vi börjar med en av mina favoriter som handlar om en av de svåraste saker som finns, att släppa taget…

Nästan som om hjärtat vilade i bomull…

25 augusti 2015

Det är söndagseftermiddag och jag är på väg till en tant som jag är kontaktperson åt. Imorgon är en stor dag för henne. Hon fyller nämligen jämna år och hennes bror som bor i Spanien ska resa ända till Sverige bara för att gratta henne. De har inte setts på flera år och min tant frågar om och om igen;
- Men Linda, tänk om han inte kommer…  

Tanken är att hon och jag ska tjuvstarta firandet lite och ha ett eget kalas på hennes balkong sådär dagen innan det stora kalaset. Det ska köpas tårta och presenter och som vanligt är jag ute i sista minuten. Dessutom tänkte jag passa på att panta en påse flaskor när jag ändå var i affären.

Framför mig i pantrummet står en man som frenetiskt stoppar in burkar och flaskor i maskinen. Det dundrar och piper men han verkar liksom ändå aldrig bli klar. Jag känner hur stressen sprider sig i min kropp. Jag ska ju åka direkt ut till landet efter firandet och vill inte köra en fullastad båt mitt i mörkret. Hur lång tid kan det ta egentligen att panta lite flaskor?

Rastlös låter jag blicken flacka runt i det trånga utrymmet. Svepa över säckar med pantflaskor som tydligen alla tillhör mannen framför mig. Han ser ganska trevlig ut, klädd i jeans och rutig skjorta, men hur kan man ha så mycket pantflaskor? Och så plötsligt förstår jag, det här är någon som behöver panten för att överleva.

Försiktigt harklar jag mig och säger ursäkta, varpå mannen genast snurrar runt redo till attack. Antagligen tror han att jag ska klaga på att det tar så lång tid. Jag kommer liksom lite av mig, oförberedd på att möta så mycket ilska.
- Ja, säger mannen irriterat.
- Jo, börjar jag lite trevande. Jag ser att du har många pantflaskor.
- Och, får man inte ha det eller, biter mannen av.
- Eh absolut, fortsätter jag nu lite osäker på om det här verkligen var en bra idé. Jag tänkte bara höra om du skulle vilja ha mina också?

Mannen stannar förvånat upp. Ansiktet mjuknar lite och visst har väl rösten fått en vänligare ton?
- Okej fortsätter han avvaktande samtidigt som han plockar upp sin plånbok. Vad vill du ha för dem?
- Nej, nej ingenting, säger jag. Jag undrar bara om du vill ha dem?

Och det är då det händer. Allt liksom bara vänder. Mannen tittar på mig som om han såg mig för första gången och sen sprider sig ett leende över hela ansiktet. Han sträcker fram en smutsig kladdig hand och när jag tar den säger han oväntat från hjärtat:
- Åh, vad du är fin. Tack!

Jag vet inte riktigt vad jag ska svara. Jag känner mig nästan lite dum för att något som betyder så lite för mig kan betyda så mycket för honom. Hur kan världen vara så orättvis och ändå bor vi i samma kommun? Jag mumlar ett tack själv och sen kilar jag iväg till kassorna.

Men när jag så småningom sitter på balkongen i solen hos min tant, känner jag en varm känsla inombords. Nästan som om hjärtat vilade i bomull. Och det slår mig hur bra man mår av att hjälpa andra. För även om mannen i pantrummet kände sig som en vinnare idag, så inser jag att jag var den som tjänade mest på att ge…

Det nya tar aldrig slut...

9 juni 2015

Den här terminen fick jag styrkan att göra något som jag länge vela göra, nämligen att börja blogga. Och det var faktiskt ännu roligare än jag trodde och lite utmanande också. Glädjen och överraskningen låg i att så många av er läste min blogg! Ni gör mig så glad och ger mig inspiration till att fortsätta. TACK!

Yogan är med mig varje dag. Även om livet kan kännas utstakat tror jag att de allra flesta av oss kan välja i varje stund vem vi vill vara och hur vi vill leva våra liv. Idag har jag undervisat yoga i femton år och driver också ett yogacenter med en ekologisk butik. Det är en dröm jag uppfyllt, trots min oroliga pappa som äntligen slutat undra över när jag skaffa ett "riktigt" jobb.

Jag kastade mig ut i denna spännande nya yogavärld och den tog mig till nya platser, Indien, Thailand, USA och naturligtvis till olika delar av Sverige, för att jag skulle kunna lära mig mer om yoga, mindfulness och stresshantering. Men det nya tar aldrig slut och det finns alltid mer att lära. Vilken härlig känsla!

Jag valde ett nytt sätt att leva när jag gick igenom en livskris i tjugoårsåldern. Jag höll då på med marknadsföring och ekonomi men egentligen brann jag för livsåskådning. Och hela mitt liv bestod i att vänta på att det skulle bli bättre sen. Sen när det här projektet tog slut, sen efter sommaren, sen när det här nya skulle börja, hela tiden sen.

Det var under den här perioden som jag fann yogan genom att följa med en vän på ett yogapass. Där hittade jag äntligen lugnet i hjärtat som jag hade sökt så länge. Jag upptäckte till min stora glädje att jag helt plötsligt kunde förhålla mig bättre till stressen och pressen omkring mig. Och detta genom något så enkelt som att andas från magen, göra de olika rörelserna och sakta stilla det inre bruset genom meditationerna. Något föll på plats och jag började fundera på vem jag ville vara istället för att vara den som andra förväntade sig. Och på den vägen är det. Min önskan är att få dela med mig av yogan så att andra kanske också kan hitta verktyg där precis som jag. Och det är det vi gör på kurserna och retreaten.

Tanken med bloggen är att dela med mig lite av mitt liv och hur yogan och mindfulnessen hjälper mig i min vardag. Hur får man egentligen ihop allt och hur hanterar man stress, oro och när livet inte blir som jag vill eller när andra inte gör som de borde? Under våren har jag bloggat om mina ”lyckogurusar” som verkligen kunde konsten att skapa lycka och njuta av det lilla. Men ni har även kunnat läsa om min nya granne med storslagna altandrömmar, mannen med sektplaner, nyfikna människor som kikar in där jag bor och om min egen inre resan för att bli den jag är idag. I ett av de senaste inläggen togs det upp något som jag tror många kan känna igen sig i, nämligen vad händer när drömmen blir sann. Lever vi då lyckliga i alla våra dagar eller fortsätter vi att lägga lyckan i nya drömmar?

Nu tar vi sommarledigt men till hösten kommer det mera. För första gången någonsin kommer vi stänga ner centret och jag åker ut till Lambarö för att fördjupa min egen yoga, mysa med barnen, bada, äta jordgubbar och kanske dricka ett och annat glas vin. Och vem vet, kanske kan det bli något besök av nära och kära också?

I helgen börjar två av våra fyra retreater som vi ska ha under sommaren. Jag längtar så till morgonyogan på bryggan och att se solen gå ner på kvällen. Hoppas så många som möjligt kan följa med. Om inte annat så ses vi igen till hösten. Jag önskar er alla en underbar sommar så sätter vi igång igen med kursstart i augusti. Då är det även öppet för andra att komma och prova. Kanske är du då den som tar med vännen som vill pröva något nytt…

Hur går det? Är ni ihop nu?

2 juni 2015

Jag bor i ett hus med fyra lägenheter där jag har en av lägenheterna längst ned med en liten trädgård runt om. Precis utanför går en gångväg som ligger lite högre än själva husen, något som gör att man lätt kan titta in i de modernt stora fönstren.

För ett tag sen hade jag herrbesök hemma. Vi hade varit iväg på något skoj och nu pustade vi ut framför tv´n i mitt vardagsrum som även är mitt sovrum. Det var sådär väldigt nytt och jag visste inte riktigt vad jag ville med det hela. Men han höll i alla fall armen om mig och vi satt där i soffan/sängen och liksom bara kände oss för.

Då plingar min mobil till. Det är många som vet att jag bor där jag bor och tydligen hade någon gått förbi mitt hus och sett mig sitta där och då genast smsat en kompis och berättat att Linda har herrbesök. Kompisen smsar i sin tur mig och frågar något i stil med ”Men vad kul, den och den säger att du har herrbesök. Hur går det? Är ni ihop nu?”

Jag blev lite vad man brukar säga, tagen på sängen och ville inte utelämna mig själv utan svarar något undvikande ”Nejdå, vi är bara kompisar”. Mobilen är tyst ett tag och jag känner hur chocken lägger sig. Inte kan väl någon vara så fräck att de håller koll på mig i mitt eget sovrum? Finns det verkligen ingenstans där man kan få vara privat?

Då plingar mobilen till igen. Kompisen hade fört mitt meddelande vidare till den första tjejen som i sin tur svarar att ”Men jag såg att han höll armen om henne” så nu ville hon veta hur läget egentligen var. Efter det fixade jag frostat glas en bra bit upp på fönstren och jag har noga provat så att man faktiskt inte ser in, i alla fall inte till soffan… 

Lyckliga i alla sina dagar, eller? Vad händer när drömmen blir sann…

26 maj 2015

Är det inte så att vi lite till mans ser framtiden i lyckobilder? När vi köper ett nytt hus till exempel, köper vi inte då också en dröm? Det är som en av alla dessa Disneysagor vi matas med, där prinsen tillslut får prinsessan och så lever de lyckliga i alla sina dagar…

Men vad händer när drömmen blir verklig, luftslottet rasat och vardagen smyger sig på? Kan vi då njuta av det vi har eller fortsätter vi att lägga lyckan i nya drömmar? Kanske går vi genom livet med en ständigt gnagande känsla av missnöje och intalar oss att det blir bättre sen?

När jag träffade Ann-Marie och hennes nya man hade de precis varit och tittat på deras drömhus, en stor villa med utsikt över havet och nu hoppades de innerligt att den skulle bli deras. För kunde man verkligen ha en sådan tur att få bo på landet, utan insyn av grannar, ha nära till både hav och natur och dessutom bussförbindelser till stan?

Precis innan jul stötte vi ihop igen. Drömmen hade gått i uppfyllelse. Huset var deras och de hade bott in sig sedan några månader. Jag blev glad för deras skull, men snabbt berättade Ann-Marie att livet inte alls hade blivit som hon tänkt sig. Hon trivdes inte här på landet, avskydde att skotta snö och tyckte köpcentret var sunkigt. Dessutom hade hon tröttnat på både naturen och att skumpa runt på bussarna. Hon saknade stan.

Det finns ett buddhistiskt talesätt som jag tycker mycket om. Det lyder ”Det är i de små stunderna som den verkligt stora stunden bor” och i yogan pratar man också om att lyckan finns i nuet. Ändå kan det ibland vara svårt att stanna upp och se det man har just nu. Det är lätt att fastna i det man längtar efter eller leva kvar i det som varit. Men risken är att nuet går förlorat och att vi faktiskt missar lyckan som bor där, i huset…

Morning has broken…

19 maj 2015

Solen har just vaknat och jag sitter lutad mot ett träd i Kensington Park
och låter dess strålar mjukt omfamna mig
Några hundar leker en bit bort, lyckliga över att ha släppts fria
Våren är på väg att bli sommar och allt är sådär skirt grönt
Jag sluter ögonen och smakar på vinden som lovar värme lite senare
Tar några djupa andetag och känner min kropp mjukna
Sakta landar jag i mig själv med allt det som pågår där, just nu

Så börjar jag lyssna på ljuden omkring mig
Slås av hur högt fåglarna orkar sjunga
Hör knastret av någons skor på grusvägen en bit bort
Londontrafiken gör sig påmind ibland, som ett avlägset muller långt borta
Någon skrattar
Någon annan pratar i mobilen 

Så kommer tankarna
Tankar från igår, tankar om det som kommer sen, stora tankar, små tankar, jobbiga tankar och tankar som ger härliga känslor inom mig
Jag låter dem komma och jag låter dem gå
De svävar på små moln genom mitt medvetande
och jag ser dem sådär lite på avstånd
Men ibland fastnar jag och åker runt på tanketåget igen, igen och igen
Och då och då händer det att jag kidnappas av någon känsla som jag liksom inte kan låta bli att gotta mig i
Men när jag väl upptäcker det, stannar jag kvar en stund och kommer sen tillbaka till det som är nu 

Så börjar jag återigen lyssna på ljuden omkring mig
Och den här gången hör jag även de mindre
De som finns där hela tiden men liksom gömmer sig bakom de stora tydliga
Vindens sus, mitt andetag, ett djupt surrande som ligger som en dov matta bakom alla de andra ljuden
Så blir allt förvånansvärt stilla
Det är som om tiden har stannat
Jag slås av tanken, hur låter egentligen tystnaden?
Och vad i mig är det som bevittnar allt, både det som är runt omkring mig och även det som pågår inom mig?

Plötsligt klättrar en nyfiken liten ekorre ner för stammen för att se om jag har något att äta
Tydligen sitter jag vid hans träd
Det är dags att gå tillbaka nu
Tankarna har lugnat sig och jag känner en stilla ro inom mig
Jag är så tacksam för att jag fick den här stunden
Nu kan resten av dagen börja…

Tapetblomman slår ut…

12 maj 2015

Som barn var jag otroligt blyg och rädd. Rädd för att göra fel. Rädd för vad andra skulle tycka. Rädd för att inte passa in. Men räddast var jag nog för att inte duga som den jag var och det hindrade mig i livet. Det gick så långt att mina föräldrar fick följa med mig och ringa på hos grannbarnen för annars vågade inte jag gå dit. Jag var verkligen en suddig tapetblomma i hörnet, en som ingen såg eller saknade. Men inom mig kände jag att det fanns så mycket mer som ville komma ut och jag trivdes inte alls där upp på väggen.

Vändningen kom när jag började i första klass. Vi fick en fantastisk fröken som vågade ta ut svängarna och vara utanför boxen. Och så älskade hon musik. Och barn. Det roliga med henne var att hon alltid hade en melodi i bakfickan redo att spelas upp på hennes gitarr. Hade vi matte så komponerade hon ihop en sång om tvåans multiplikationstabell. Pratade vi om Karl den tolfte sjöng vi strax om slaget i Poltava.

Det mest fantastiska med henne var att hon var den första som att verkligen såg mig för den jag var då och den som jag skulle kunna bli. Hon lyckades lossa lite försiktigt i kanterna på den bleka tapetblomman så att jag en dag vågade hoppa ner från väggen och börja ta plats. Och så arrangerade hon stora teateruppsättningar med sång och musik där jag fick huvudrollen. Från att inte vågat synas alls stod jag helt plötsligt ensam på scen inför hela skolan. Fråga mig inte hur det gick till, men där föddes mitt självförtroende och modet att våga bli den som jag är idag.

Visst dyker den där lilla blyga tapetblomman upp ibland inom mig nu också. Jag vet att hon finns där. Jag lugnar henne när hon blir orolig och låter henne bli sedd när hon känner sig bortglömd. Men min fina fröken från småskolan, lärde mig något mycket viktigt. Att vi, du och jag, kan påverka vem vi vill vara i en mycket större omfattning än vad vi själva tror. Även om vägen dit ibland är krokig och lång, kantad av tvivel och motgångar. Och ändå, är inte det en fantastisk möjlighet att ta vara på? För vad kan vara finare att ge till sig själv och till andra, än tillåtelsen att få vara den man är och den man längtar efter att vara?

Hans exfru har gått på yoga hos mig…

5 maj 2015

En eftermiddag när jag har en massa hungriga barn hemma, står jag och steker pannkakor. Plötsligt ringer det på dörren. Jag ska strax bege mig ner till centret och hålla yogaklasser och är lite i farten. Först trodde jag att det var en försäljare, men det visade sig vara min nya granne som snart kommer flytta in till lägenheten bredvid.

Jag hälsar honom välkommen och hoppas att han ska trivas hos oss i huset. Han berättar i sin tur att hans exfru har gått på yoga hos mig och att han endast hört gott om detta. Det är ju roligt att höra, men varför känns samtalet lite konstlat? Kanske är det sättet han ”går på” medan han pratar? Jag kommer på mig själv att undra vad han egentligen vill…

Så kommer det. Han vill ha mitt godkännande för att bygga en gigantisk altan över hela gräsmattan. Styrelsen har godkänt detta om alla grannar tycker det är okej och tydligen är det bara mitt ja som saknas. Grejen är den att huset som vi bor i har fyra lägenheter, två på nedre botten med varsin liten tillhörande tomt och två på våningen ovanför med balkong. Både jag och grannen bor alltså på markplan och hans nya altan kommer försämra värdet på min uteplats och mitt boende. Jag som precis står i färd med att sälja.

Nu har jag hamnat i en situation där jag å ena sidan inte vill stöta mig med min nya granne samtidigt vill jag inte försämra mina chanser till en hygglig försäljning. När jag kommer till yogan den eftermiddagen, bär jag med mig dubbla känslor. Först efter kvällens andra pass, under meditationen, faller allt på plats. Istället för att tokvägra bestämmer jag mig för att skicka ett mejl, där jag beklagar att jag tyvärr måste göra honom besviken. Jag förklarar att jag inte kan ta det beslutet, då jag ska flytta snart. Det är bättre att han tar det med de nya framtida ägarna. Reaktionen låter inte vänta på sig och jag får ett långt och upprört mejl tillbaka, där han i korta drag inte alls är nöjd med mitt beslut.

Jag går minst sagt och våndas över hur det ska bli när den nya grannen väl flyttar in. En dag ringer det på dörren och där står han igen och är på ett strålande humör. Efter många hjärtliga kramar, visar han mig runt i hans nya lägenhet och berättar om väggar som ska rivas, kakel bytas och nya väggar och skåp som ska upp. Hör och häpna, han har dessutom tänkt om gällande altanen!? Efter mångamånga samtal till styrelsens ordförande gick planerna inte igenom och altanen ska inte byggas.

Visst kan man vara lite orolig ibland. Hur ofta ställs vi inte inför en situation med dubbla känslor? Vad ska man välja, att hålla sig väl med andra eller vara sann mot sig själv? Jag ler åt mig själv när jag tänker på min nya granne. Kan det vara så att det oförutsägbara är själva kalaset i livet? 

"Måtte det inte vara han…"

28 april 2015

En lördagskväll får jag ett sms:

”Hej Linda,

Andreas heter jag och jag vet inte om du kommer ihåg mig, men vi läste transpersonell psykologi tillsammans. Nu har jag flyttat till Stockholm och tänkte höra om du ville fika någon dag?”

Jag kom inte ihåg någon Andreas eller psykologikurs och hade dessutom gäster på ingång, så jag svarade snabbt:

Hej Andreas,

Vilket gulligt sms, tyvärr har du råkat skicka det till fel person, men lycka till:)

Andreas var inte sen på att svara och var helt säker på att han kommit till rätt person. För nog var väl jag ändå Linda Lilja? Han började ge mig ledtrådar, visst hade jag läst transpersonell psykologi i Karlstad för 11 år sedan? Efter en massa lirkande och trixande mindes jag svagt att det varit en kille på kursen som jag tydligen pratat en massa astrologi med, och som även efter detta cirkulerat i ytterkanten av några filosofikretsar. Nu när jag nästan kom ihåg honom, ville han absolut ses.

Då jag hade fullt upp med utbildningar och kurser avböjde jag fint, men när jag berättade detta för mina väninnor tyckte de att jag var hjärtlös som inte åtminstone gav honom en chans. Någon vecka senare hade jag en lucka en fredagseftermiddag. Det bestämdes att vi skulle ses på konserthustrappan. Ska jag vara helt ärlig kom jag faktiskt inte ihåg hur han såg ut men jag kände ändå en pirrande känsla av spänning när jag lät blicken glida över alla på trappan följande fredag. För vem kunde det vara?

Då såg jag honom. Han hade redan sett mig och kom emot mig med bestämda steg. Han såg bra ut förutom ett långt getskägg som dagen till ära blivit flätat och spretade åt alla håll. Men mest slående var hans intensiva blick och det kändes som om han kunde se rakt igenom mig och lite till. Jag kommer på mig själv att upprepa, ”måtte det inte vara han” och tänka på min barndomskompis som för många år sedan råkat hamna på en dejt med en kille i skinnjacka med fransar, hockey frilla och som tydligen hade några änglar sittandes på sina axlar som bara han kunde se.

Det första Andreas började fråga mig om när vi gick ner mot fiket, var vad jag hade för siddhis, dvs yogiskt övernaturliga gåvor. Jag måste medge att jag inte lagt så mycket tid på att läsa andras tankar, se in i framtiden eller att kunna böja en sked med bara blicken och svarade undvikande, medan Andreas verkade ha ett stort intresse för detta.

Väl på caféet hittade vi tillslut ett bord i solen och samtalet flöt på rätt fint. Andreas hade lagt personliga horoskop bakom sig och fördjupade sig numera i jordens astrologi. Helt plötsligt berättar han om sin övertygelse om att jorden kommer gå under år 2036 och att han ville bli sektledare. Han föreslår glatt att vi tillsammans ska bilda en astrologi- och yogasekt. Medan Andreas lägger ut orden upplever jag någon form av overklighetskänsla. Först trodde jag att han skämtade, men när han inte slutade prata om sina sektplaner började jag undra om jag hamnat mitt i något tv-program och såg mig om efter kameror.

Tillslut var det bara att inse, Andreas var lite speciell och det fanns ingen anledning för mig att vara kvar. Kanske borde jag ha lyssnat på min första ingivelse att tacka nej till att ses redan från början. Men att kunna resa sig upp och med lätta steg gå därifrån, kändes som en övernaturlig gåva – en riktig siddhis