Lindas Lyckopiller

Yogablogg

Mina "lyckogurusar"

21 april 2015

Året är 1992 och jag är kär. Det är som om vi alltid har känt varandra och även om jag fortfarande bara går på gymnasiet så vet jag att jag har träffat pappan till mina framtida barn, Tomas. Fråga mig inte hur, jag bara vet. Vi förstår varandra på ett sätt som jag inte upplevt tidigare och jag känner mig sedd och bekräftad. Mitt hjärta gör små glädjeskutt igen, igen och igen. Jag är lycklig. 

Det var i den vevan som jag träffade hans mormor och morfar för första gången. Tomas mamma var lite orolig inför detta möte för morfar Tore kunde ibland vara brutalt ärlig när han var på det humöret, något som alltid dämpades av mormor Ingrids varma och glada sätt. De hade träffats redan som fjortonåringar och sedan delat hela livet tillsammans både det lätta och det tunga. Mormor Ingrid blev bortlämnad som liten och växte upp i en hård och sträng miljö. Morfar Tore fick tuberkulos som ung och hade bara en fungerande lunga. De föddes strax efter första världskriget och var redan vuxna när andra världskriget startade.

Tomas mormor och morfar är mina stora förebilder när det gäller att kunna njuta av livet. Jag har aldrig träffat några som uppskattat de små stunderna på samma självklara sätt som de gjorde. Det kunde vara alltifrån att komma ut i skogen och titta på vitsipporna, att spela golf med vännerna, vara ute på isen en frostig vinterdag eller att få äta midsommarlunch i båten en sista gång.

Tomas mormor och morfar kunde konsten att skapa lycka. De skämde bort sina barn, barnbarn och barnbarnsbarn med att ge av sin tid och av det de hade. De fanns alltid där för oss alla och jag minns hur stolt morfar Tore var en gång när jag höll ett fullbokat retreat med många nöjda elever. ”Tänk Linda, att alla kommer ut i skärgården för att göra yoga med dig!” Eller hur mormor Ingrid läste min yogabok och blev nyfiken, fanns det några rörelser som skulle kunna passa henne?

”Tänk vad vi har det bra” och ”åh, så fantastiskt” hörde jag dem ofta säga och så klappade de varandra på armen och log.

Natten till igår dog mormor Ingrid 95 år gammal. Hon hade vistats på sjukhus de senaste veckorna. Under tiden hade morfar Tore ramlat hemma och lyckan ville att han skulle hamna på samma sjukhus som sin fru. De hade då levt tillsammans i 80 år. Och hela tiden fanns kärleken där, respekten, glädjen, gemenskapen och lyckan de gav tillsammans. Och jag önskar av hela mitt hjärta att också denna lycka kan bli min, och din.

Första gången...

16 april 2015
Yogablogg

Första gången jag provade yoga var som att hitta hem. Jag har alltid varit intresserad av filosofi, psykologi, religion och andlighet och även tränat allt mellan himmel och jord. Den här gången hade jag följt med en kompis för att testa yoga, bara på skoj. Jag blev förälskad, helt plötsligt var det som om allt föll på plats. Yogan gav mig inte bara en stark och rörlig kropp utan jag kom även till ro i mitt inre. Eller som jag brukar säga, jag hittade lugnet i hjärtat.

På den tiden höll jag på med ekonomi/marknadsföring och jag befann mig i en ganska hård och krävande miljö där jag inte alls trivdes, varken med hur jag behövde leva mitt liv för att överleva eller med den person jag kom att vara för att passa in. Men då jag fortsatte med yogan började jag märka hur mycket bättre jag kunde förhålla mig till stressen och pressen omkring mig. Hur den där kalla orosklumpen som jag ständigt bar i hjärtat löstes upp och hur det stela och onda i ryggen plötsligt försvann. Och ändå var allt omkring mig detsamma, skillnaden var att jag kunde förhålla mig till det på ett annat sätt så att det inte längre påverkade mig så negativt.

Nu kan man ju tro att allt bara var elände omkring mig. Men det konstiga var att det gick ju väldigt bra utåt sett. Problemet var att jag själv liksom inte hittade någon mening i det jag gjorde. Jag tänkte alltid att det skulle bli bättre sen, när det här projektet tog slut, efter sommaren sen när det här nya skulle börja, hela tiden sen. Men tillslut kände jag att det blev det ju inte utan jag levde mitt liv i väntan…

Men kanske viktigast av allt som yogan hjälpte mig med var att jag började värdesätta mig själv. Jag började fråga mig själv vem jag ville vara och hur jag ville leva mitt liv. Tidigare levde jag liksom bara på och gjorde allt det där som förväntades av mig. Men efter en stark dröm som kom tillbaka natt efter natt, såg jag mig själv ligga på dödsbädden och se tillbaka på mitt liv och inse att jag hade ju levt ett liv som alla andra ville att jag skulle leva men missat det som var viktigt för mig. Och nu var det för sent...

Så här i efterhand förstår jag att jag gick igenom en livskris där i tjugoårsåldern och det sista som fick mig att ta steget och lägga mitt gamla liv bakom mig, var att jag fick sjukdomssymptom som läkaren sa berodde på stress. Det är ju lite sorgligt att det ska behöva gå så långt, men först då förstod jag att jag måste ta det här på allvar och det var då som jag valde ett nytt sätt att leva.

Medan jag funderade på vad jag skulle göra istället, kom samma känsla tillbaka som den jag känt efter någon av de första yogalektionerna. Och jag mindes hur jag tänkte att om jag bara kunde få dela med mig av detta så att andra kanske också kunde få hjälp av yogan precis som jag, så skulle jag äntligen hitta den där känslan av mening som jag sökte. Så jag kastade mig ut i detta spännande nya och åkte runt bla till Indien, Thailand, USA och här i Sverige förstås, för att lära mig mer om yoga, mindfulness och stresshantering. Och det härliga är att man blir ju aldrig färdiglärd, det nya tar ju aldrig slut så jag fortsätter utbilda mig även nu sådär ca 20 år senare.

Uppfylld av allt det nya försöker jag lugna min oroliga pappa som undrar vad det ska bli av mig, med att ”pappa, pappa jag ska ju bli yogalärare!” För min pappa är det viktigt med att leva i ordnade former och ha ett ”riktigt jobb” mm. Det tog många år innan han slutade fråga vad jag skulle bli sen.

Idag har jag undervisat yoga i ca 15 år och jag har även uppfyllt en annan dröm som jag har, att driva ett yogacenter och en ekologisk butik. Och visst är det stressigt ibland och visst händer det att jag undrar om jag valt rätt, särskilt när det varit lite motigt en längre tid. Men jag kommer alltid fram till samma svar. Jag hade verkligen ångrat mig om jag inte vågat försöka. Och yogan är med mig, varje dag. Så även om livet kan kännas alldeles utstakat, som om det måste vara på ett visst sätt, tror jag verkligen att de flesta av oss kan välja i varje stund vem vi vill vara och hur vi vill leva våra liv. För visst ligger det väl någonting i det som Ulrik Munther sjunger ”Jag vill leva ett liv värt att dö för…”

Gamla damer som blogga är pinsamma

7 april 2015

Kan man börja blogga när man är 39,5 år??? Min yngsta dotter Alva tycker att mitt nya påhitt att skapa en yogablogg är väldigt pinsamt. Eller för att citera henne "Gamla damer som bloggar är pinsamma, mamma". Inte heller får jag stöd från min exman Tomas som suckar och menar att det här är just ett sånt projekt som jag aldrig brukar fullfölja... 

Och visst är det med lite skräckblandad förtjusning som jag knappar fram de första orden. Tanken med bloggen är att dela med mig lite av mitt liv och hur yogan och mindfulnessen hjälper mig i min vardag. För hur gör man egentligen för att få ihop familj, jobb, hem, egen yogaträning, barnens aktiviteter och ändå ha ett liv??? Och hur hanterar man stress, oro och när livet inte blir som jag vill eller när andra inte gör som de borde? För är det inte just det som vi den moderna nutidsmänniskan kämpar med? Och vem vet, kanske kan vi hitta svaren i yogan? 

Så nu sätter vi igång, välkommen till vår yogablogg:)